Jag vet att jag skulle ha skrivit om det här igår men det var mycket jag skulle göra igår, som t.ex gitarrkursen sen när jag kom hem så var jag helt enkelt för trött för att sätta mig vid datorn. Så det kommer idag istället.




Mobbning hör man om var och varannan dag i media. Det är rätt vanligt, tråkigt nog. Mobbning måste verkligen vara det värsta man kan vara med om.  Eftersom man mår himla dåligt när man blir utsatt för det och sen så hänger det ju med en genom hela livet. Som en tagg i själen. Jag har egna erfarenheter av mobbning så jag vet hur det känns. Jag blev mobbad under större delen av min tidiga skolgång men värst var det i sexan och början av högstadiet. Jag kommer ihåg en speciell situation i sexan. Jag tänker berätta om det även om det är väldigt jobbigt och dra upp. Men man måste ju berätta vad man har varit med om förr eller senare.

Jag hamnade i en rätt så stökig klass i femman och sexan. Ordning och tyst i klassen under lektioner existerade inte alls. Alla ignorerade helt och hållet lärarens desperata försök att få alla att lyssna. Det lät som om vi var apor i en djurpark.
Jag var nog den enda som inte tillförde något ljud till klassens tjatter. Ända sedan jag började första klass så har jag varit väldigt tyst, onormalt tyst. Och så är det fortfarande tyvärr. Att prata med människor ser jag nästan som en omöjlighet, jag svarar på tilltal såklart men att hålla igång ett samtal med en person tycker jag är väldigt jobbigt. Iallafall, eftersom jag alltid var så tyst så vart jag ett uppskattat mobbobjekt. Jag blev kallad "Tysta Mariah" otaliga gånger, fick även höra saker som "Äru stum eller?" och "kan du inte prata" osv.

Sånt där kan man höra sådär någon gång ibland men att höra det varenda eviga dag. Det är då man börjar undra vad man har gjort för fel. Förtjänar man det här? Är man verkligen så dålig som dom säger?

Jag blev mobbad av både killarna och tjejerna. OCH av våran lärare!?! jag menar lärare ska ju inte mobba någon elev, dom ska ju hjälpa dom som blir mobbade. Men inte den här läraren inte, nej hon fällde spydiga kommentarer och var allmänt elak mot mig. Som om det är mitt fel att jag har svårt med det sociala. Som om det är MITT fel att jag blir mobbad av några samvetslösa dumhuvuden!
Men jag blev aldrig slagen. Det var bara elaka ord och utfrysning som gällde. Men det var lika hemskt det.

Det värsta som hände, enligt mig minns jag som om det var igår. Det hände i matsalen i sexan.

Det var en helt vanlig dag, hela klassen började ta mat och sätta sig vid borden. Tjejerna i klassen satte sig nästan alla vid ett runt bord. Jag håller på och tar min mat. När jag är klar går jag mot tjejernas bord. Jag ser tydligt att det finns plats för mig där, men när jag närmar mig så flyttar dom raskt ihop. Allt för att visa att vi vill inte att du ska sitta här. Just i det ögonblicket känner jag gråten som börjar samlas i halsen som en klump. Jag sätter mig ensam vid bordet brevid och gör allt för att inte börja gråta. Tvingar i mig maten så gott det går utan att utlösa en gråtattack. Jag vill undvika att gråta så dom ser till 100%. För om dom ser att jag gråter så har dom vunnit, intalar jag mig själv.
En lärare sätter sig brevid mig när hon är på väg mot utgången efter att ha lämnat sin disk. Hon börjar prata om något skolämne. Men hon ser inte att  jag med hela min kraft försöker hålla allt det ledsna inom mig. Jag döljer det för bra.
Varför sitter du här själv och inte med dom andra tjejerna? frågar hon efter en stund.
Jag ljuger och säger att jag hellre vill sitta själv. Hon godtar min ursäkt och lämnar mig där. Åter sittandes alldeles ensam medans tjejerna i bordet brevid kollar och säger saker till varandra. När jag ätit upp maten lämnar jag disken och går mot utgången. Jag går förbi tjejerna, dom kollar på mig med avsky i blicken.

När jag kommer ut så känner jag att tårarna börjar leta sig ut. Men jag håller dom krampaktigt inne. Jag går raka vägen till klassrummet och roffar åt mig min väska och börjar snabbt gå hemåt även fast skoldagen inte var slut. (Jag bodde/bor väldigt nära den här skolan så det tog nog ungefär 2-3 min att komma hem)

När jag kommer hem så är min mamma hemma för att hon var sjuk den dagen. Precis när jag kommer innanför dörren så släpper allting och tårarna bara forsar ner. Jag vägrade att gå tillbaka till skolan den dagen men var tvungen att gå tillbaka efter det. Mina föräldrar gjorde vad dom kunde för att få ett slut på det men det gick inte. När jag äntligen slutade sexan så kände man en stor lättnad.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag aldrig hade haft självmordstankar, för det har jag haft. Som tur är så har jag inte det lika ofta som jag hade då. Och det betyder ju att jag mår lite bättre.

Det här med mobbning måste verkligen få ett slut! Det finns säkert människor som har varit med om hemskare grejer än det jag berättat om. Men jag vill bara att alla ska fatta att mobbning är inte okej. Man förstör faktiskt en människa inuti när man utsätter han/hon för mobbning.  Man får faktiskt dras med det här hela livet.

Har faktiskt inget mer och säga om det här nu, så jag alvslutar med en låt som en tjej har skrivit själv. Låten är baserad på hennes erfarenheter av mobbning.

Marie Digby-Miss Invisible